Vetenskap som varumärke? Gästkrönika om Nobelpriset av Jonas Förare

Nobelprisen står i en klass för sig när det gäller uppmärksamheten för vetenskapliga priser. När jag arbetade med pressmaterialet till Nobelprisen fick webbsidorna hundratals miljoner sidträffar. Priserna kunde ligga bland topp fem i världsrankningen av alla nyheter på internet de veckor de kungjordes.

Det är smått häpnadsväckande siffror för vetenskapliga ämnen (och för Sverige). Inte minst om man betänker att det faktiskt var nära att det inte blivit några priser alls när Nobels testamente från 1895 öppnades. Utan att rådgöra med någon hade en av världens rikaste män avsatt nästan hela sin förmögenhet till priser i ämnen han valt ut efter eget huvud. Pristagarna skulle ha gjort sina insatser under det förlupna året och ingen hänsyn tas till nationalitet. Dessutom pekade han ut vilka akademiska och politiska församlingar som skulle utföra arbetet.

Familjen protesterade och Vetenskapsakademien vägrade liksom Karolinska institutet att utföra arbetet. Det fanns bara en handfull tillgängliga professorer i landet som skulle kunna göra bedömningen. Lösningen blev att akademierna tog stora delar av donationens medel för att sköta nomineringar och prisbedömningar. Finansieringen och utdelandet överfördes till en speciell stiftelse, Nobelstiftelsen. Men att pristagaren kunde vara utlänning störde kung Oscar II, som dröjde med godkännandet av stadgarna. Det skulle dröja fem år innan de första priserna kunde delas ut. I kungens frånvaro – han skickade kronprinsen.

Det var just kungens invändning– den internationella inriktningen– som jämte den höga prissumman och det senare kungliga utdelandet har bäddat för Nobelprisens framgång. Fysikkommittén gjorde också rätt redan från början genom att utse ett redan känt namn, Wilhelm Röntgen, till förste pristagare. Röntgenundersökningar hade redan revolutionerat sjukvården. Det gav god PR och priset fick snabbt uppmärksamhet. Åtskilliga försök att lansera nya priser har förmodligen stupat på att få känner till prisområdet och därför inte heller pristagarna.

Numera flyter hundratals nomineringar in till kommittéerna varje år. Ett stort antal förslag utreds av kommittéerna eller av inkallade bedömare, som kan vara tidigare pristagare eller representera andra ämnen om så behövs. Det breddar möjligheterna till inriktning på priserna. Fysikerna har belönat allt från upptäckter i universum till integrerade kretsar i persondatorer, kemisterna såväl konstgödsel som ozonhålet, medicinarna allt från DNA-teknik till magsår eller djurens beteenden. Det finns långt flera färdiga utredningar kring prisvärda insatser än det finns priser att dela ut. Kommittéerna har egentligen inga svårigheter att hitta värdiga pristagare så länge dessa blivit nominerade samma år, vilket är ett krav.

De svenska fysiker, kemister och medicinare som är inblandade i arbetet med Nobelprisen finns på universitet på flera håll i landet. De får ett kontinuerligt inflöde av idéer som anses revolutionerande och tvingas därför hålla sig väl inlästa på den senaste utvecklingen. Dessutom får de chansen att träffa pristagarna och många av deras kollegor personligen när de kommer till Sverige.

Naturvetenskaperna, som biokemin, är numera ofta gränsöverskridande och viktiga genombrott inom ett fält kan få stor betydelse inom andra områden. Detta skapar en viss konkurrens mellan kommittéerna om vilken av dem som först identifierar en prisvärd insats, scoopar de andra och för den till ”sitt” ämne.

Det sista vetenskapliga priset, Ekonomipriset, är inte är ett äkta Nobelpris utan tillfördes den övriga familjen genom en donation till Nobelstiftelsen från den jubilerande Riksbanken. Det har vållat mycket diskussion och irritation bland de naturvetare som utser de riktiga Nobelpristagarna. Irritationen blir inte mindre av den stora uppmärksamhet priset får i media och att pristagarna i allmänhet kallas “nobelpristagare” där och på bokomslag. Men prisarbetet sker på samma sätt som för övriga priser, med internationella nomineringar och inkallade experter för bedömningarna. Ekonomipriset är också det enda pris som vunnit en Oscar (“A beautiful mind” med Russell Crowe i rollen som John Nash, pristagare 1994).

Det är så man måste värdera Nobelprisets betydelse; jag tycker man bör se till hela buketten av priser och hur de stöttar varandra. Alfred Nobel satte sin starkt personliga prägel på urvalet av ämnen och kombinationen har blivit unik. Det enorma intresset hos bokälskare världen över för litteraturpriset och hos politiskt intresserade för fredspriset ger en god draghjälp även för de vetenskapliga priserna. Hemlighetsmakeriet bakom arbetet bidrar säkert också och både nyhetsbyråer och spelbolag står på tårna första veckorna i oktober. Alla är spända på överraskningar.

Nobelpriset har fortsatt behålla sin lyskraft efter 110 år. Många priser har varit omdiskuterade, Nobelstiftelsens pengaplaceringar har kritiserats, men kritiken häftar sällan fast utan tycks vara glömd till nästa år. Tidigare kritik att det bara var obegripliga och oanvändbara resultat som belönades har stillats med priser för ny spetsteknik för datorer och ”vardagsfysiken” i våra digitalkameror. Unga pristagare har börjat synas ganska ofta. Däremot kvarstår problemet med alldeles för få kvinnor bland de vetenskapliga pristagarna, något kommittéerna lovat kommer att förändras.

Hos allmänheten inspirerar och bidrar priserna och direktsändningen från Nobelfesten till att öka den vetenskapliga allmänbildningen. Och det börjar tidigt. På min dotters dagis firar de Nobellunch och en kollegas 13-åriga dotter står i valet mellan att satsa på författarskap eller kemi. Hon lutar åt det senare, eftersom det finns färre att konkurrera med om ett Nobelpris den vägen. Det vore bra om fler resonerade som henne, för kemiämnet har trots Nobelglansen svårt att locka sökande i Sverige.

Vi lever i en tid där internet och media florerar av underhållning och kändishysteri, men också av konspirationsteorier, rykten och illa kollad information. Om många förvillande sajter på nätet kan sägas att de är så långt från sanningen att ”de har inte ens fel”, som nobelpristagaren Wolfgang Pauli lär ha uttryckt det. Uppmärksamheten för Nobelprisen gör att riktig vetenskap står i centrum några veckor eller åtminstone dagar om året.

Jonas Förare, informationssekreterare på Forskningsrådet Formas.